Sluta !

Jag är trött!

Det är svårt att göra sig förstådd ibland, de som bäst förstår en är de som själva lever med smärta men inte ens alla där förstår.
Jag har börjat min arb.rehab i måndags och redan fått vara hemma från den, dock pga förkylning! Men måndags kväll var ett helvete i tårar och smärta. Känner fortfarande av sviterna men inbillar mig att förkylningen gör det värre.
Är dax i morgon för en ny match och kan bara göra mitt bästa!

Önskar så innerligt att folk SLUTAR säga att det blir snart bra för det blir INTE bra igen, bättre JA absolut men så länge det inte sker mirakel så kommer jag leva med detta!
Är oxå så urtrött på att få höra att "du kommer må bättre av att jobba". NEJ så är det inte hörre ni!!!
Har nu kämpat i snart två år med att "komma igång", provat nästan alla former av smärtlindring, sjukgym och annan terapi. Kommit fram till att det som funkar för mig är att få göra saker i min egna takt! Lindring består av värme och avslappning! Inte ens det hjälper ibland!

Det handlar inte om att ge upp utan om att acceptera att så här är det och sedan utifrån detta lära mig att leva på bästa sätt! Min ork ska räcka till i många år till och jag har fyra barn som kräver sin bit av den vilket jag måste lära mig att dosera rätt! Vägen är lång och svår, inget man gör över en natt!
Jag kan heller inte sluta göra saker för att det gör ont för då skulle jag inte göra något alls men jag måste lära mig att välja vad som är viktigast att få gjort!
OCH superviktigt är att komma ihåg den psykiska biten. Ibland kan det var värt att ha rejält ont efter haft lite kul också eller att ha klarat av att göra något själv helt klart!
Är bara så lätt att glömma i farten. Man rusar in i något så fort smärtan lättar lite och sen sitter man där som ett kolli och kan knappt gå på toa själv. Då kommer ofta kommentarer som att "varför inte be om hjälp" "jag kunde gjort det till dig" m.fl.
Jag kan bli lite otrevlig då och tycka att varför i hel-ete inte göra saker INNAN jag ger mig på det då??? Ex. ta disken, städa eller plocka undan.
Har länge tränat på att inte ta ut smärtan på andra vilket är en lättnad på ett vis men oxå lett till att en del ibland tror att "ja men vad bra att du är "frisk""
Hur man än vänder på det så är där alltid någon/några som tror sig veta allt, kunna allt och ha svar på allt! Det glöms bort att varje person är unik och ingen känner på samma sätt.
Varje persons smärta är helt individuell och det som för mig kan vara en "fis på tväre" kan vara svårt för en annan och tvärt om!

Och sen har vi den värsta kategorin av människor... de som drar alla över samma kant och tror sig veta att "vi" inte VILL arbeta och enbart är lata jäklar som lever på samhället...
NI borde skämmas rent ut sagt!!!! Jag betalar fortfarande skatt på de ynka 5000 kr jag får i ersättning, på det som blir kvar ska jag se till att hela min familj kan leva på!!! INGEN och tro mig nu INGEN vill leva på detta viset! Finns till och med dem som har ännu mindre i ersättning än mig och på detta ska vi betala dyra mediciner, läkarbesök, sjukgymnastik, terapi, ev rehabbesök, kuratorer och alla resor till och från alla dessa, helst ska vi ha råd med ny säng och nya möbler som passar våra kroppar, nya stolar och ergonomiskt riktiga "verktyg" som kostar skjortan! Det är inte slut där om ni nu tror det! VI ska även orka med att LETA efter bra läkare som inte hånar oss, vi ska orka med att ta oss igenom ett rehabprogram som sedan tar veckor att återhämta sig ifrån, vi ska orka med att ta alla JÄVLA KOMMENTARER från allt och alla. Vi ska orka med att ta oss igen försäkringskassans alla krav och bara för att upptäcka att arbetsförmedlingen har ytterligare krav man måste ta sig an!
Vi ska orka med att ev lämna ett yrke/jobb som man älskar. Vi ska orka med känslan av att inte vara värd något. OCH svårats av allt! VI SKA ORKA MED ATT MISTA "VÄNNER" för det gör nog de flesta av oss. PÅ detta ska vi nu ha ork kvar att leva med en smärta som alltid ställer till det och har massa av nya påhitt från dag till dag, leva med att aldrig veta hur morgondagen ser ut! Leva med att drömmar krossas och ha ork att bygga nya som passar bättre. Ovan på detta har många familj och barn som kräver sitt! En del har helt oförstående familjer som i sin tur leder till att vardagen är ett rent helvete och kraven på de människorna helt omöjliga att leva upp till! OCH många av oss går gärna upp i vikt av olika tabletter och hindret att inte kunna röra sig hur som så då ska vi stå ut med att höra hur tjocka vi blitt och att "gå ner i vikt så mår du bättre".... ett rent HÅN mot personer som redan mår dåligt.

Något att tänka på för er som misstror!

Min minsta dotter ville krypa upp i min famn en kväll, hon var ledsen och hade slagit sig. Jag var tvungen att säga nej till henne medans hennes tårar rann ner för hennes kind och förklara att jag hade så ont att det snurrade i hela skallen och mina ben gjorde så ont att minsta berörning fick det att svartna. Hennes svar "mamma.. jag älskar dig"
FATTAR NI HUR ONT DET GJORDE I MITT HJÄRTA!!!???? HUR I HELVETE KAN NI BARA TRO ATT MAN ÖNSKAR DETTA LIVET???????

Men visst sparka ni på de som redan ligger så hoppas jag på att karma kommer o biter arslet av er en dag!

Jag har turen att möta förstående människor på de flesta ställena men jag är i stort sett nästan ensam om detta! Därför har jag mer ork än andra!

Kommer aldrig sluta strida för de som mår dåligt ska bara komma på hur/var och när!

Kramar på er!

Gårdagen =)

Ja inte vet jag varför jag var orolig för nu i efterhand, var onödig energi för det gick superbra tycker jag =)

Nya fk-kontakten var en i mitt tycke mild och förstående kvinna som jag genast fick kontakt med =) Kunde prata fritt utan att känna press på något sätt. Jag har tur på den fronten jag vet.
Sedan var det möte på arbetscenter där jag nu kommer börja på måndag med rehabilitering för att se om jag (min kropp) kan klara av att ha fasta tiden/plats att gå till =) För att kanske sedan komma som "praktikant" och hjälpa/lära andra handarbeta och pyssla =) Känner att min framtid ser lite ljusare ut nu och jag har något att se fram emot.
Är dock lite försiktig med att ropa JIPPIIII för högt för vet att det blir en tuff tid och jag kommer behöva använda ALLT jag lärde mig på smärtrehab i somras men vill sååå mycket detta.
Kanske min chans till ett helt nytt yrke som faktiskt intresserar mig väldigt.

MEN mötena hade sitt pris och har varit uppe det mesta av natten, somna halv sex i morse o slumra till halv åtta ca. Har tagit de starka tabletterna så kroppen är avslappnad i alla fall och ska ta det lugnt idag. Försöker just nu övertala min minsta dotter att se Ice Age 4 men hon vill se Hello Kitty uuuuurrrrk hhahahaha blir det hennes val kommer jag somna på soffan för sett den MILJONER gånger känns det som. Känns även som att jag får ge med mig för hennes gillande och kanske fylla på hennes samling av dessa trista filmer så det blir lite mer ombyte. Säljs i de flesta ica affärer för billig peng så blir kanske dagens mål att promenera dit.

Ha en skön dag på er

Kram

Dessa nerver!

Önskar att mina nerver inte va på helspänn hela tiden. Just idag behöver jag lugnet för att kunna visa mina bästa sidor!

Varför? Jo har först möte med AF och FK, ska träffa min nya Fk-kontakt vilket ställer till det för mig lite. Nu ska man inte måla fan på väggen i förväg men trivdes så bra med min förra att jag inte alls känner för en ny som jag dessutom måste ta all historia för om igen =/
Efter det (mycket korkat planerat av AF) så är det möte med stället jag ska ha min arbetsprövning på. Där vill jag kunna visa att jag orkar men är rädd för att det blir för mycket med möten och nya saker för min del!
Viljan och kroppen är inte i takt så att säga. Men ska strax mysa med minstingen i soffan framför katten Gustav innan det är dax att gå så kanske orken håller hela vägen!
Ger fanken i sminket för dels vill inte min axel och sen känner jag på mig att det kommer bli jobbigt att dra igenom all historia igen!

Nya året!

Hmmm jag ska göra mitt bästa av det jag har helt enkelt =)
Inga löften som senare ger dåligt samvete, bara dumt o lova en massa som inte kommer hållas kanske! Har en del jag ska försöka få till men är mest för min egna skull och inget jag behöver lova någon hehe
Har ett enda nyårslöfte jag har hållt de sista åren och det är att inte ge några =P

Återkommer kanske igen ikväll om hur mötena gick.

Kramar

Många funderingar!

Ja om jag nu skulle se till att få rätsida på detta med att blogga!
Har ju så många tankar om många saker och vad är bättre än en blogg då kan man tycka. Är ju helt frivilligt för de/den som läser att läsa vidare!

Årets första inlägg handlar om värk och lite tankar runt detta!

Har funderat en hel del på min situation, mest troligt för det nästa månad är två år sen olyckan och där med två år sedan jag var smärtfri sista gången. Japp så e det snart två år med konstant smärta, att jag inte blitt tokigare än jag blitt är konstigt!

Men kan konstatera att jag är inte ensam om detta mycket påfrestande liv utan vi är MÅNGA som på ett eller annat sätt lider (ja LIDER är rätt ord) av smärtor som ingen kan riktigt förklara varför vi har! Vissa har levt många år med det medans andra inte fullt så länge men vi har alla ett liv i smärta framför oss! En smärta som har ett mycket skiftande "humör". Vissa kan vara nästan helt bra vissa dagar för att i nästa vara sängliggandes helt utslagna. Medans en del oss (där jag hör till) har ett skiftande från timme till timme, kan vakna och tänka att idag kan jag ta den där promenaden men i samma sekund som skorna är på så skär det av smärta genom kroppen och man önskar att man vore död!
Eller mitt i affären så snurrar det till i skallen så man knappt kan stå upp och minns ej heller längre varför man är i affären. Ståendes i duschen och upptäcker att orken är slut så man får vackert strunta i att tvätta resten av kroppen eller håret om man inte har en underbar man/kvinna som vänligt hjälper en att bli klar och hjälper en att klä på sig!

Många gånger under dessa två åren har jag fått höra "det kunde varit värre", "du överlevde krocken", "du kunde blitt förlamad" m.m. m.m. listan kan göras lång.... men FAN vet om jag inte hellre hade varit lam OM jag sluppit ha ont. Fem ynka minuter utan smärta hade jag gärna betalt dyrt för!
(jobbig dag i dag)

Frågan är som jag ställer mig- är det rätt att tänka det kunde varit värre... hmmm nej jag tror det är totalt fel faktiskt. För varje persons mående e värst för denna hur man än gör. För kommer alltid att finnas något värre för vem som. mista en arm - värre att mista två men innebär ju inte att personen som mist en arm mår bättre för det!

Ont varje sekund av livet - värre vore om de dåliga stunderna tog över helt men den tanken ger mig ingen som helst tröst för var sekund är lika illa i alla fall.
Så vad jag vill ha sagt är att det nog enklast är att försöka förstå att olika människor kanske inte uppskattar dessa välmenande ord som mest bara tar orken ur en!
För mig i alla fall så är jag trött på välmeningar även om det är sagt av omtanke, jag är också så jäkla trött på att höra "det blir bättre snart ska du se" för så är det inte. Klart hoppas man på mirakel, att de en dag upptäcker ett sätt att stoppa smärtan. Jag har inte gett upp men måste acceptera att detta är mitt liv.
Jag måste försöka göra det bästa av det vad andra än tycker och tänker!

Bra saker att använda sig av när det är som svårast!
Värme, inga tighta kläder, goda tankar så som roliga minnen med vänner familj och ev barn =)
Mindfullness att vara här och nu. Små stunder att slappna av på.

Kramar på er